Efter att ha sovit lite för få timmar var det till att gå upp igen och ge oss iväg till finalen. Det visade sig att finalen bestod av lagtävlan snarare än geocachande. Vi samlades på Stallbacken för genomgång av dagen och finalen. Från Stallbacken åkte vi ut till platsen för det första delstegetsom visade sig vara en stafett uppför en gammal skidbacke. Något pulshöjande, även om vi kom näst sist. Efter stafetten bar det av in till centrum och Svartån igen för avslutande paddling. Här tappade vi ytterligare en placering på grund av miss med kölapparna, plus att jag kunde konstatera att jag inte är bra på att vara den som styr en kanot. Väl tillbaka kunde vi som sista team avsluta Nordic Xtreme 2011, Hasseper var den sista att tuta i tutan som alla lagmedlemmar skulle tuta i, till allmänt jubel! Nu återstod prisutdelning och gruppfoto. Det team som vann lagtävlan var Tulingegänget med Fam. S, Mattyas, Lenicka.second och Zumbat som hoppat in i sista sekund som ersättare för en sjuk Omaster. Tack GeoTectives och TeamGibring för ett jättekul event! Hoppas ni lyckas hitta några andra som vill vara med och anordna, för jag vill göra om det här nästa år igen!

Nattpasset gick helt klart bättre än dagpasset. Vi och Bergslaget fick cachen “Stairway to Heaven” tilldelade som första cache. Vi kom överens om at samarbeta och köra lugnt dit. Samarbetet fortsatte sen under kvällen. Stairway to Heaven var placerad på samma ställe som cachen “Orebro:The challenge – the mast”, vilken vi naturligtvis passade på att logga, och till och med byta ut på cacheägarens begäran. Den förste klättrade upp och tog med sig ett rep som vi sedan kunde använda till att säkra och fira ner de andra. Sen gick det fort! Nästa cache var ett nedlagt mejeri. Byggnaden hade varit tom i minst två år. Som så många andra hus som står övergivna så var det nog inte en ruta hel i huset. Cache var fäst uppe i toppen av skorstenen, så det blev först till att att sig upp i huset, hitta sotarluckan på vinden och sen turas om att klättra upp. Det blev en rätt snabb logg. Efter att ha köpt lite godis på maken begav vi oss till “Navy Seals”. Vi tog oss till en plats på Svartåns strand, där vi fick en kanot och en ny koordinat. Cachen låg ca 550 meter bort, och jag kommer inte ihåg hur många broar vi paddlade under, men det var rätt många. Vi fick även en hel del uppmärksamhet från folk som var ute på väg till krogen och de som redan satt på uteserveringarna. Efter att ha paddlat tillbaka till starten så bestämde vi att vi skulle ta en cache som hette “Golden Gate”. Den visade sig sitta på wiren på en hängbro. Vi fick överta en repplats av några som precis var klara och vi riggade vårt rep och repklättrade upp. 10cent tappade sitt kort men vi lyckades rädda det och återbörda det till honom. Efter detta följde lite skyltklättring, den första var en skylt som bestod av tre stolpar i fackverkskonstruktion där det bara var att klättra upp och logga. Här var det för första gången under kvällen trångt då det var flera team på plats. Nästa skylt var en skylt vid ett bygge, den var inte lika hög, men här var utmaningen att det var rätt långt mellan plankorna som man kunde stå på. Här var det bra att vara lång! Efter detta besökte vi en cache till, men valde att avbryta innan vi började då vi (eller teamet som kom efter oss) fick lite väl mycket uppmärksamhet av en Securitasvakt och vi gissade att vi snart kunde ha polisen här. Vi åkte i stället och lämnade in våra kort och åkte sedanhem till hotellet efter en lång och rolig dag!

Idag på Nordic X-treme har det gått sådär. Vi skojade med varandra att vi borde byta namn från Team Telge till Team Oflyt – i alla fall idag. Efter den inledande tandemcykelstafetten genom Örebro  började vi med att åka norrut för att försöka ge oss på en cache palcerad i ett träsk, men fegade ur till slut , jag ville inte trilla och bli blöt redan på morgonen. Det var ett brett, bottenlöst dike mellan mig och cachen. Nästa cache blev att glida ut på samma lina som cachen Orebro:Ohhh my good! Lite annorlunda upplevelse. Tyvärr tappade jag mitt nyköpta Tyrolerblock här, ner i vattnet. Det blev till att använda karbinhakar i stället. Stålwiren var inte snäll mot aluminiumet, det sprutade spån om den när de andra drog mig tillbaka. Den karbinen blir nog pensionerad. Nästa försök blev en fridykningscache i samma dagbrott, men vi fegade ur då det var långt att simma. Vi valde här att återvända in till Stan igen, och efter lunch så upptäckte jag att min GPS var borta. Vi åkte vidare mot campingen vid Gustavsvik för att ta en cache som var placerad på en utomhusklättervägg och kommer fram lagom till att dom ska stänga.  Jag var den enda i Teamet som hann ta den, tyvärr. Sista cachen innan återsamling och middag blev “One, two, tree”, en cache placerad högt upp i en ek. Det fanns fem säkringspunkter utplacerade, men det var en rejäl utmaning ändå, där vi till slut använde två olika rep för att ta oss upp i toppen. Kul att avsluta med en insats som vi kunde vara nöjda med innan middagen! På middagen kommer en av arrangörerna fram till mig och har en god och en dålig nyhet. Han har hittat min GPS – överkörd. Det blev bara till att beställa en ny. Nu sitter vi och laddar för nattens pass, 11 nya cacher att ge sig på! Det kan bara bli bättre!

Jag och Ida åkte på en långhelg till Malta 15-18 april. Det blev inte så mycket geocachande men några cacher hanns med och två challenges klarades av. Fredag morgon befann vi oss ute på Arlanda för den första flygsträckan till Düsseldorf, där vi skulle byta till ett plan på Malta. Vi var i god tid och vi hade två timmar på oss innan planet skulle gå, så jag hoppades på att hinna ta någon cache. Tyvärr blev det anslutande planet försenat, så vi gick ut i den våriga naturen och gick mot den första cachen, som visade sig ligga i ett parkområde. Här blev det tyvärr en DNF, men vi gick vidare till nästa, TB-Hotel – Airport Düsseldorf – DUS StopOver – A44. Den hittades enkelt, en riktigt kul cache. Droppade en av mina TB, Homin’ grasshopper of Telge, och hittade en TB som skulle till Skandinavien som jag tog med mig. Sex timmar försenade kom vi fram till Malta och det blev inget mer cachande den här dagen. Vi tog en kort promenad i området runt hotellet och köpte en pannkaka med Nutella från ett stånd. Mums! Lördagen bärjade regnigt, så efter frukosten köpte vi paraplyer från butiken bredvid hotellet. Vi bestämde oss för att åka in till Valletta och titta på staden. Bussarna på Malta består av gamla, ofta väldigt charmiga bussar. Det är också billigt att åka buss. En normal tur kostar 50 cent, när vi åkte till Gozo och åkte buss tvärs över ön kostade det 60. Väl på plats i Valletta började vi gå runt i den gamla staden och hamnade till slut vid Fort S:t Elmo ute på udden. Nedanför fortet finns cachen Elmo, the Athlete som nås på en slingrande gångväg mellan fortet och vattnet. Det var en riktigt fin promenad, trots regnet. Cachen hittades på en klippa som nåddes via en smal brygga. Det var ett rätt hisnande landskap. Vi kände oss rätt klara med Valletta för förmiddagen, och solen började titta fram igen. Vi bestämde oss för att ta en hop on-hop off-buss till de nordliga delarna av ön. Vi hoppade av i Mdina och gav oss på en multi som tog oss runt till de olika sevärdheterna, tyvärr hittade vi den inte, och den blev en av flera DNF på denna resa. I Mdina så pasade vi också på att äta lunch, en tallrik med diverse Maltesiska specialiteter och varsin iskall Cesk, den lokala lagern. Vi åkte en bit till men valde att hoppa av en bit innan vi kom fram för att gå längs stranden. Jag slog på GPS:en och det visade sig att vi hade endast 30 meter till cachen green scrubby, som visade sig vara en KFC-burk i en stenmur. Typisk turistcache, kanske? Vi bestämde oss för att åka till den närliggande ön Gozo på söndagen. Vi tog buss till färjläget och färjan över, och sen vidare med nästa buss till Victoria, den största staden på den ön. Vi hade någon plan om att hyra moppar eller en bil och gick runt lite förvirrat när fem fyrhjulingar med skyltar från ett uthyrningsställe åkte förbi. Sån skulle vi ha! Vi gick åt det håll dom kom ifrån och kom fram till en polisstation. Framför stationen stod några poliser och pratade, och vi frågade dom om dom visste var man hyrde fyrhjulingarna. Det visste dom inte, men en av poliserna bad oss kkomma med, letade upp ett telefonnummer och ringde killen som hyrde ut dom! Han skulle komma och hämta oss. Vi tackade poliserna och gick ut och väntade. Jag kunde inte låta bli att fundera på om vi skulle se dom igen när vi glömde att köra på vänster sida… Hjulburna gav vi oss först iväg till Azure Window, ett landmärke som finns med i flera filmer. Sedan blev det ett stopp vid en kyrka och cachen Altared Images, som visade sig vara en turistcache till i form av en  smörask. Fin kyrka dock! Efter att ha lämnat tillbaka fyrhjulingen så åkte vi upp till Victoria igen och besökte citadellet och cachen The Citadel innan hemfärden till hotellet. Sista dagen och hemfärd. Vi började med en båttur runt hamnarna innan det var dags att bege oss till flygplatsen och fick nu bland annat se Fort S:t Elmo från vattnet, man kan se den blå bron som Ida står på i fotot ovan till höger i bilden.på hemvägen hade jag tänkt ge mig i kast med att klara av två challenges, nämligen Challenge 1000 Kilometers klubben och Challenge #047 – Three countries in one day. Den första blev ett TB-hotell vid flygplatsen, TB Hotel – Malta International Airport, där jag också droppade en av mina TB: Homin’ firefly of Telge, som nu tydligen är på väg till Amerika! Fluget gick och vi mellanlandade i Frankfurt den här gången. Här finns den virtuella cachen RWY 42, målet är att fotograferasig tillsammans med skylten för Gate 42 i A-terminalen, naturligtvis är det så långt man kan komma åt det hållet. Vi hade 45 minuter på oss, och det tog oss 15 minuter att ta oss dit och ta fotot, sen skulle vi tillbaka igen. Tur att det fanns rullband en stor del av vägen. Ida tyckte det här var något av det mest korkade hon gjort på en flygplats. Till sist var vi åter på Arlanda, och efter att ha hämtat bilen på Benstocken kunde vi stanna till vid Tanka för att ta den cachen och äta något på Mc Donalds. Summa sumarum blev två nya länder, två “states” i Tyskland med tillhörande souvenirer, 3 länder på ett dygn och 2861 km mellan cacherna samt en väldigt trevlig och kravlös semester med Ida.